Mio och Aslan

Äventyrlig promenad

Vi befinner oss i Bohuslän ute på en ö som heter Tryggö dit vi tagit oss vadande och vandrande över klippor och stenskravel. Det har tagit drygt en timme att komma ut till en folktom liten vik där vi nu ligger och snorklar ihop med en annan barnfamilj som besöker oss några dagar. Solen skiner och vinden fläktar.

Har simmat ganska länge och märker när jag kommer upp att vinden har börjat friska i. Vi skrattar, pratar och fikar i godan ro och ingen gör någon djupare analys av vad som har hänt med vädret. Vinden har väl ändrat riktning så vi får flytta på oss lite och sjunka ner i en klippskreva där vi får lite lä. Nu blåser det verkligen – vilken tur att det är varmt och soligt. Plötsligt vänder någon blicken ut mot havet och ser en svart vägg komma in mot kusten. Jäklar, åskfronten som skulle komma till kvällen är redan här.

 

Vi får eld i baken och snor snabbt ihop grejerna i alla ryggsäckar. Inser snabbt att vi aldrig hinner komma i skydd innan åska och störtregn kommer att braka loss över oss. Vi måste bort från klipporna som blir svåra och hala att gå och klättra på när det är blött.

                               
 

Närmaste möjligheten till något skydd överhuvudtaget finns vid sotenkanalen intill ett gammalt båthus men det är på andra sidan ön. Nu blir det en kapplek med tiden. Hinner vi bort dit före åskan eller kommer vi att få sätta oss på klipporna i hällande ösregn och se blixtarna vina ovanför huvudet på oss och lyssna på smällarna från åskan när det  mullrar bland klipporna. Tittar snabbt på Mio – det här kan bli en upplevelse som ger åskrädsla för all framtid både för honom och för oss. Med raska och då menar jag verkligen raska steg drar hela gänget iväg mot skyddet på andra sidan ön. Vi brukar alltid följa kustlinjen och strosa runt ön vilket tar några timmar men nu skenar vi iväg upp över berget  på en helt ny väg för att försöka korta av promenaden maximalt. Mio märker att något är fel och han börjar småskrika och gnälla där han knatar vid sidan av oss och vinden den blåser och solen skiner.

 
 

Stenskravel efter stenskravel passeras på vägen och Mios grupp blir allt mer efter de andra. Han ska lyftas i och ur ryggsäcken med jämna mellanrum för att ta sig över de värsta partierna.

 

Nu ser man äntligen kanalen och det branta klippiga partiet som leder ner dit. De första  i gruppen är redan nere och vi börjar hasa oss  nerför samtidigt som de första regndropparna faller. Mio ynkar samtidigt som vi jobbar oss neråt.  Väl nere på den plana ytan börjar regnet och det mullrar. De första i gruppen har redan nått båthuset och trycker under det utskjutande taket medan vi springer i regnet. Väl framme så öser regnet ner och åskan mullrar – tack och lov passerar den inte rakt över oss utan det blir att stå en halvtimme och vänta och huttra lite blöta som vi är. Försöker torka av Mio lite med hans sarong som han hittat i en klippskreva och nu är han lugn igen och bryr sig inte speciellt mycket.

 

Kanske borde man analysera lite bättre en annan gång varför det plötsligt blåser upp. Mio har hunnit uppleva fler åskväder sedan dess och då har han inte brytt sig så vi hade en väldig tur att det inte blev värre.