Mio och Aslan

Året som gått med Aslan
2014, vilket år! Omställningarna har varit stora - från en hund till två. Men störst av allt har nog omställningen varit för mig, och för Aslan. Han kom till ett nytt hem och jag fick en ny livspartner för många långa år framåt.
 
Men vi kan börja från början. parningen hade ägt rum och jag gick som på nålar fram till ultraljudet som visade att det fanns valpar i magen på mamma Holly! Lyckan var total, men ovissheten fortfarande stor. Jag ville ju ha en hane, skulle det födas några hanar? Och skulle det bli någon brun, som jag så gärna ville ha?
 
Minns att jag satt i klassrummet på en svenskalektion när jag av en slump gick in på mailen och såg ett mail från Anne Orrhult (Aslans uppfödare) med ordet "Valpar!!!" i ämnesraden. Tror mitt hjärta hoppade över några slag när jag öppnade mailet. Valparna hade fötts måndagen den 3 mars, nio valpar, sju hanar, varav fem bruna! Vad är oddsen liksom? Med en svart förälder brukar majoriteten av valparna bli svarta även om föräldern har bruna anlag. Någon däruppe måste verkligen gilla mig!
 
Nedan första bilden på Aslan!
 
Så kom dagen då vi skulle hälsa på Aslan för första gången, fyra veckor gammal. Dagen då jag skulle få veta vilken valp som skulle bli min. Det blev Jump For Joy som fångade mitt hjärta och fick äran att bära det gröna halsbandet. Vi fick även hjälpa till att fota fyraveckorsbilder på alla valpar när vi ändå var där. Kul!
 
Dagarna gick, och jag vågade inte skriva ett ord om Aslan på sociala medier. Något kunde ju hända som gjorde att han inte kunde bli min trots allt. Men allt gick som det skulle, och när jag lagt handpenningen lade jag ut första bilden på Aslan på min facebook den 6 april. Nu var det mindre än en månad kvar tills Aslan skulle komma hem!
 
Det fixades med inköp av det som behövdes (mat, försäkring etc.). Det mesta som behövdes hade vi dock redan hemma eller köpte billigt på second hand/loppis.
 
Så kom dagen D, fredagen den andra maj, då vi åkte för att hämta hem Aslan. Jag var tvungen att gå i skolan två lektioner innan vi åkte, usch vad den skoldagen kändes onödig, ville bara kasta mig i bilen och åka med en gång! Väl där fixade vi med papper och liknande. Det var första gången Aslan var iväg från resten av kullen, och var försiktigare än han var första gången när vi träffade honom. Ville mest gå runt och undersöka i rummet och sitta hos uppfödarna. I bilen hem antingen sov han eller pep han, det var läskigt att lämna syskonen och allt det kända bakom sig för ett nytt liv hos familjen Hagelin!
Notera den extrema solbrännan som jag dragit på mig på utställningen med Mio dagen innan!
 
Väl hemma fick han börja vara i trädgården en stund innan han fick träffa Mio. Mio blev alldeles överlycklig över den lilla krabaten vi tagit hem till honom och skrämde nog Aslan lite, men det gick över efter någon dag, sedan dess har de varit oskiljaktiga.
 
Första kvällen hemma.
 
Det visade sig snabbt att det inte var en hund vi fått hem utan en apa. Redan första natten hoppade han upp i sängen, och dag två klättrade han över kompostgallret som om det inte var någonting. Vi fick snabbt uppdatera valpsäkringen av huset till valpsäkring 2.0 med kartonger fasttejpade på överdelarna av kompostgallren så att apan inte kunde få in tassarna och klättra.
 
Aslan var en rätt försiktig valp som liten. Mycket var läskigt i början, framförallt andra hundar, dem ville han absolut inte hälsa på! Han sket fullständigt i andra hundar (vilket var väldigt skönt) fram tills könsmognaden kom, då började han älska alla andra hundar istället, vill leka med allt och alla (till mattes stora förtret). 
 
Min lille valp tuffade till sig fort, och nu när jag skriver detta finns det inte mycket som kan rubba Aslan, han är en väldigt stabil hund (om än lite tankspridd). Det enda jag sett honom rädd för de senaste månaderna är sopbilen. Den är han för övrigt fortfarande livrädd för.
 
En av de saker jag minns mest från Aslans valptid var att han aldrig var bitig. Inte en enda gång var han på och bet på händer eller kläder. Inte en enda gång!!! Fast det kan ju bero på att apor inte bits så mycket som små, det är ju hundvalpsfasoner ;)
 
Gått tillbaka och läst lite i gamla inlägg, numera minns jag ju bara att han var liten och gullig. Här kommer en sammanfattning:
- Han var morgonpigg utan dess like, skulle upp och kissa 05.30, in och sova, förvandlas till tidningsflis från 07.30 och framåt så ville jag slippa städa tidningskonfetti var jag tvungen att gå upp då. Nu får jag ofta tvinga upp honom framåt 9-10-tiden om vi är ensamma hemma.
- Mio kunde sitt namn från början. Det kunde inte Aslan, något vi fick träna på mycket i början.
- han lät jättefarligt när han skällde och lekte, mycket värre än Mio någonsin gjort. Dock har han aldrig vaktat vid dörren.
- Aslan ÄLSKADE att gräva i vattenskålarna som liten, ute som inne. Det har han nu slutat med, till våra parkettgolvs stora lättnad. Nu ska han istället hoppa i varenda bäck, vattendrag, sjö eller leriga dike han hittar. Vattenintresset har varit enormt redan från start!
 
- Aslan skrek och pep massor i början när vi åkte buss. Det slutade han med, nu har han börjat lite igen men vi har inte åkt så mycket buss på sistone.
- var väldigt ljudlig i bilen i början, men började sedan älska att åka bil. Han hoppar frivilligt in i bilen, helst på förarplatsen om han får välja. Bagageluckan bland packningen fungerar också ;)
- Aslan var GALEN i mat när han var liten. Det kan man inte säga om honom nu längre.
- Första gången vi skulle raka nosen på Aslan skrek han som om vi höll på att döda honom. Men vi gav inte upp, och numera är det inga problem att raka honom.
- klättrade vid ca 3 månaders ålder upp på köksbordet. Tidigare samma dag hade han HOPPAT över ett kompostgaller. Han kunde även öppna barngrindarna om man inte stängt dem ordentligt. På studenten lyckades han utan större svårigheter ta sig upp på bordet på altanen.
- drog aldrig i kopplet utan gick som en ängel större delen av tiden, dragandet kom först en bit in i könsmognaden.
- Aslan älskade att vara under sängen, trots att han mycket väl visste att han inte fick vara där.
- Det hände inte jättemånga olyckor. Dock skedde det enstaka olyckor med någon veckas mellanrum ett bra tag.
 
När vi kom hem från vår Skånesemester portisklipptes Aslan i mitten av Juli. Han led verkligen av värmen, så kändes skönt att få bort lite päls!
 
Precis på dagen när han var sex månader började vi på valpkurs, där han var den stora stjärnan. Men vi hade väl fuskat lite då jag redan från den dag han kom hem använt mig av anteckningarna från Mios valpkurs när jag tränade Aslan. MEN - under valpkursens gång kom Aslan in i könsmognaden. Han kunde mindre och mindre, och sista gången kunde han knappt ens sitt! Han gick från att vara stjärnan i gruppen till att bli en katastrof som inte kom på inkallningsövningarna hur mycket jag än ropade, tjoade, sprang, hoppade runt och larvade mig. Han ville aldrig ville sitta still, gnylade så fort en tik kom i närheten och jag vet inte vad. Vilken skillnad från de första gångerna på kursen då han sket i alla hundar, gjorde allt jag bad honom om och kunde ha honom lös hela träningarna utan att han stack sin väg.
 
I september ställde jag ut Aslan i Skillingaryd på en inoff där han blev BIS4 med lysnade kritik!!!
 
I oktober klipptes han ner, då varken han eller jag (längre) gillar pälsvård särskilt mycket. Dessutom hade selen slitit väldigt mycket på pälsen på ryggen vilket gjorde att han såg rätt tufsig ut. Han skaffade sig en snygg Pacofrisyr, precis som sin bästa kompis Paco nere i Skåne.
Rakapparaten har för övrigt blivit flitigt använd både på ansikte, tassar och kropp. Den är säkert framme två gånger i månaden för att putsa till här och där. Aslans päls växer ca 2 cm i månaden, så det är nödvändigt!
 
 Vi har under året även hunnit med en vandring i Skåne i Juli samt två resor (en i juni och en i juli) till Ramsvik på västkusten med dagsutflykter på klippor, i Hunnebostrand, Smögen och Kungshamn.
 
Ett av de största problemen jag haft med Aslan har varit ensamheten. Han kunde lämnas någon timme i sällskap med en annan hund när han blev äldre, men ensam gick det bara inte, inte ens tio minuter. Jag försökte allt, men inget verkade fungera.
  Han närmade sig 6 månader och kunde fortfarande inte vara ensam mer än tio-femton minuter, jag började bli alltmer bekymrad över hur jag skulle lösa situationen med jobb/hundvakt etc. 
Så kom plötsligt lösningen på problemet som en blixt från klar himmel. En dag märkte vi att Aslan inte brydde sig om att man gick ner i källaren och ut den vägen (vi springer mycket upp och ner i källaren här hemma). När vi insett detta och började gå ut den vägen istället kunde vi plötsligt lämna honom fyra timmar utan problem! Numera går han och lägger sig på sin bädd i hallen så fort vi öppnar källardörren.
 
Könsmognaden har verkligen varit fasansfull, och han är fortfarande inte ur den helt. Han har varit en riktig liten slyngel med tio kilo bomull i öronen de senaste två-tre månaderna, även om det blivit mycket bättre nu. Ena stunden är han helt i sin egen värld och lyssnar inte på ett ord jag säger, för att i andra stunden vara hur underbar, kontaktsökande och go som helst!!! Ena veckan drar han som en idiot i kopplet för att nästa vecka gå som en ängel. Ena stunden vet han knappt vad han heter, för att någon dag senare klara av varenda övning vi gör. Det är en riktig berg-och-dalbana!
 
Aslan har varit hos mig i lite mer än 8 månader nu, och jag kan knappt tänka mig ett liv utan honom, utan hund. Trots att jag stundtals är så trött på honom att jag bara vill binda fast honom vid en lyktstolpe och gå därifrån kan jag inte vara sur på honom någon längre stund, hans slyngelhet är ju bara tillfällig. Vi har växt ihop han och jag, han ger mig så mycket glädje och kärlek och aldrig, aldrig att jag ångrat mitt val!
 
Framöver kommer jag lägga ut ett inlägg med planerna för kommande år, det kommer bli ett riktigt spännande år med (förhoppningsvis) ett flertal större förändringar, och jag ser mycket fram emot att få dela det med er!
 
Jag och Aslan önskar gott nytt år till er alla och vill även säga stort tack för att ni vill följa vår resa här på bloggen!
 
 /Fanny och Aslan
Året som gått med Mio
Vi hade många planer inför år 2014! (länk till inlägget här --> http://minmio.webblogg.se/2014/january/planer-for-2014.html ) Här kommer en liten sammanfattning av våra mål och hur det har gått!
 
En stor punkt för året var såklart höftledsröntgen! Både spännande och väldigt nervöst! Tillslut blev det äntligen av, på Söderköpings artroklinik. Efter det han vi knappt vänta i ett dygn innan resultatet var ute - HD B och ED 0!
Under hösten blev det även dags för MH. Detta var mitt första MH och det var hur spännande som helst! Vi filmade hela MHt, filmer finns här --> http://minmio.webblogg.se/2014/september/mios-mh-2.html
Jag ville gå några kurser under året, var bland annat sugen på rally och lydnad. Jag har hunnit med både och - under våren blev det en fortsättningskurs och en rallykurs, på hösten gick vi en lydnadskurs.
Dessutom blev han ju ganska duktig på rally! Redan i slutet av augusti kunde han titulera sig RLD N med tre resultat på 86, 87 och 99 poäng samt en 2:a plats! Ytterligare en tävling i nybörjarklass blev det, för att det är kul, då med 93 poäng. Samtidigt hade vi tränat på fortsättningsskyltar så under hösten blev det tre tävlingar i fortsättningsklass, 70, 95 och 57 p. 
 
Agilityn har fått vänta lite, men en kurs är inplanerad till början av januari! Ska bli superkul! Mina tankar på viltspår har jag nästan lagt ner helt. Mio är inte rätt hund för det, han har inget större spårintresse över huvud taget. Jag har gjort flertalet försök men har kommit fram till att han tycker det är kul med lite leksakssök på aktiveringsnivå men inte så mycket mer än så. En engångs freestylekurs blev det också, men Mio satt och pep nästan hela tiden så där fick vi inte mycket gjort...
 
Tolka på skidor testade vi i fjällen och det visade sig vara en riktig höjdare! När snön smälte gjorde vi detsamma fast på inlines. Superkul men kanske lite större skaderisk för min del.
På tal om snö så fick jag lära mig det här med snöklumpar den hårda vägen - genom att bära hem Mio...
Vattenarbetet har gått framåt! Vi har mest tränat på säkerheten i vattnet, tidigare var han lite tveksam mot att simma. I slutet av sommaren apporterade han med glädje! Tyvärr har vi inte haft någon möjlighet att vara med på varken vattenläger eller prov, så det kvarstår till kommande år!
På utställningsfronten har vi haft fullt upp! I februari blev han av med hälften av sitt lurv för att sedan vara med på fyra inofficiella utställningar under våren med resultatet BIG4, BIM, BIG2 och BIG3.
Därefter blev det dags för de officiella. Även där gick det riktigt bra! Excellent och 2:a juniorhane samt excellent och 3:e juniorhane. Dagen efter rök resten av pälsen och några fler utställningar har det inte blivit. Idag är han en lurvboll igen, nästan likadan som han var för ett år sedan!
Mio med alla sina rosetter.
Under början av sommaren blev familjen utökad med Aslan! Superkul till en början, men sedan insåg Mio att han var väldigt jobbig. Han hängde ju i öronen och svansen hela tiden! Men han vande sig snabbt och de blev bästa kompisar.
När hösten kom blev det som jag hoppats - jag kom in på veterinär i Uppsala! Därmed fick jag och Mio flytta till nordligare breddgrader. Cykling har vi börjat med och likaså har vi sprungit en del. Han har även fått många nya kompisar!
 
Detta var det som fanns med från förra året. Utöver detta kan jag säga att han har mognat något enormt! I våras var han en liten slyngel med bomull i öronen. Han hade alltid lina på sig när vi gick i skogen och han hade vissa problem med att rida på tikar. Han tuggade fortfarande på saker och krafsade på dörrar när han ville dricka vatten.
Idag tuggar han aldrig på något, pussar bara på sina favoritgosedjur, han går nästan alltid lös och är lyhörd. Träning är det bästa han vet!
 
Mios relation från sängen har också förändrats - från att aldrig få sätta sin tass i den till att sova där jämt! Det var den regeln det...
 
Vi har även firat Sacco som fyllde 11 år.
Tyvärr har vi även fått säga hejdå till Wippi som gick bort i början av hösten. Henne har Mio haft så mycket kul med!
Det har varit ett spännande och händelserikt år. Mios utveckling har varit häftig att följa! Jag har stora planer för nästa år, får se om vi hinner med allt!
 
Snön kom lagom till jul, så då fick vi två riktigt lyckliga hundar!
Gott nytt år!
Fyrverkerier
De senaste dagarna har vi hört mängder med raketer. För någon dag sedan var det några småkillar som smällde raketer bara 50 meter från oss när vi var ute och gick. När vi hade hundarna i trädgården igår smällde det som bara den, som tur var så bryr de sig inte. Men det finns ju många andra hundar som har svårt för raketer. Kan man inte hålla det till någon timme på nyårsafton?