Mio och Aslan

2014, vilket år! Omställningarna har varit stora - från en hund till två. Men störst av allt har nog omställningen varit för mig, och för Aslan. Han kom till ett nytt hem och jag fick en ny livspartner för många långa år framåt.

 

Men vi kan börja från början. parningen hade ägt rum och jag gick som på nålar fram till ultraljudet som visade att det fanns valpar i magen på mamma Holly! Lyckan var total, men ovissheten fortfarande stor. Jag ville ju ha en hane, skulle det födas några hanar? Och skulle det bli någon brun, som jag så gärna ville ha?

 

Minns att jag satt i klassrummet på en svenskalektion när jag av en slump gick in på mailen och såg ett mail från Anne Orrhult (Aslans uppfödare) med ordet "Valpar!!!" i ämnesraden. Tror mitt hjärta hoppade över några slag när jag öppnade mailet. Valparna hade fötts måndagen den 3 mars, nio valpar, sju hanar, varav fem bruna! Vad är oddsen liksom? Med en svart förälder brukar majoriteten av valparna bli svarta även om föräldern har bruna anlag. Någon däruppe måste verkligen gilla mig!

 

Nedan första bilden på Aslan!

 

Så kom dagen då vi skulle hälsa på Aslan för första gången, fyra veckor gammal. Dagen då jag skulle få veta vilken valp som skulle bli min. Det blev Jump For Joy som fångade mitt hjärta och fick äran att bära det gröna halsbandet. Vi fick även hjälpa till att fota fyraveckorsbilder på alla valpar när vi ändå var där. Kul!

 

Dagarna gick, och jag vågade inte skriva ett ord om Aslan på sociala medier. Något kunde ju hända som gjorde att han inte kunde bli min trots allt. Men allt gick som det skulle, och när jag lagt handpenningen lade jag ut första bilden på Aslan på min facebook den 6 april. Nu var det mindre än en månad kvar tills Aslan skulle komma hem!

 

Det fixades med inköp av det som behövdes (mat, försäkring etc.). Det mesta som behövdes hade vi dock redan hemma eller köpte billigt på second hand/loppis.

 

Så kom dagen D, fredagen den andra maj, då vi åkte för att hämta hem Aslan. Jag var tvungen att gå i skolan två lektioner innan vi åkte, usch vad den skoldagen kändes onödig, ville bara kasta mig i bilen och åka med en gång! Väl där fixade vi med papper och liknande. Det var första gången Aslan var iväg från resten av kullen, och var försiktigare än han var första gången när vi träffade honom. Ville mest gå runt och undersöka i rummet och sitta hos uppfödarna. I bilen hem antingen sov han eller pep han, det var läskigt att lämna syskonen och allt det kända bakom sig för ett nytt liv hos familjen Hagelin!

Notera den extrema solbrännan som jag dragit på mig på utställningen med Mio dagen innan!

Väl hemma fick han börja vara i trädgården en stund innan han fick träffa Mio. Mio blev alldeles överlycklig över den lilla krabaten vi tagit hem till honom och skrämde nog Aslan lite, men det gick över efter någon dag, sedan dess har de varit oskiljaktiga.

 

Första kvällen hemma.

Det visade sig snabbt att det inte var en hund vi fått hem utan en apa. Redan första natten hoppade han upp i sängen, och dag två klättrade han över kompostgallret som om det inte var någonting. Vi fick snabbt uppdatera valpsäkringen av huset till valpsäkring 2.0 med kartonger fasttejpade på överdelarna av kompostgallren så att apan inte kunde få in tassarna och klättra.

 

Aslan var en rätt försiktig valp som liten. Mycket var läskigt i början, framförallt andra hundar, dem ville han absolut inte hälsa på! Han sket fullständigt i andra hundar (vilket var väldigt skönt) fram tills könsmognaden kom, då började han älska alla andra hundar istället, vill leka med allt och alla (till mattes stora förtret). 

 

Min lille valp tuffade till sig fort, och nu när jag skriver detta finns det inte mycket som kan rubba Aslan, han är en väldigt stabil hund (om än lite tankspridd). Det enda jag sett honom rädd för de senaste månaderna är sopbilen. Den är han för övrigt fortfarande livrädd för.

 

En av de saker jag minns mest från Aslans valptid var att han aldrig var bitig. Inte en enda gång var han på och bet på händer eller kläder. Inte en enda gång!!! Fast det kan ju bero på att apor inte bits så mycket som små, det är ju hundvalpsfasoner ;)

 

Gått tillbaka och läst lite i gamla inlägg, numera minns jag ju bara att han var liten och gullig. Här kommer en sammanfattning:
- Han var morgonpigg utan dess like, skulle upp och kissa 05.30, in och sova, förvandlas till tidningsflis från 07.30 och framåt så ville jag slippa städa tidningskonfetti var jag tvungen att gå upp då. Nu får jag ofta tvinga upp honom framåt 9-10-tiden om vi är ensamma hemma.

- Mio kunde sitt namn från början. Det kunde inte Aslan, något vi fick träna på mycket i början.

- han lät jättefarligt när han skällde och lekte, mycket värre än Mio någonsin gjort. Dock har han aldrig vaktat vid dörren.

- Aslan ÄLSKADE att gräva i vattenskålarna som liten, ute som inne. Det har han nu slutat med, till våra parkettgolvs stora lättnad. Nu ska han istället hoppa i varenda bäck, vattendrag, sjö eller leriga dike han hittar. Vattenintresset har varit enormt redan från start!

- Aslan skrek och pep massor i början när vi åkte buss. Det slutade han med, nu har han börjat lite igen men vi har inte åkt så mycket buss på sistone.

- var väldigt ljudlig i bilen i början, men började sedan älska att åka bil. Han hoppar frivilligt in i bilen, helst på förarplatsen om han får välja. Bagageluckan bland packningen fungerar också ;)

- Aslan var GALEN i mat när han var liten. Det kan man inte säga om honom nu längre.

- Första gången vi skulle raka nosen på Aslan skrek han som om vi höll på att döda honom. Men vi gav inte upp, och numera är det inga problem att raka honom.

- klättrade vid ca 3 månaders ålder upp på köksbordet. Tidigare samma dag hade han HOPPAT över ett kompostgaller. Han kunde även öppna barngrindarna om man inte stängt dem ordentligt. På studenten lyckades han utan större svårigheter ta sig upp på bordet på altanen.

- drog aldrig i kopplet utan gick som en ängel större delen av tiden, dragandet kom först en bit in i könsmognaden.

- Aslan älskade att vara under sängen, trots att han mycket väl visste att han inte fick vara där.

- Det hände inte jättemånga olyckor. Dock skedde det enstaka olyckor med någon veckas mellanrum ett bra tag.

 

När vi kom hem från vår Skånesemester portisklipptes Aslan i mitten av Juli. Han led verkligen av värmen, så kändes skönt att få bort lite päls!

 

Precis på dagen när han var sex månader började vi på valpkurs, där han var den stora stjärnan. Men vi hade väl fuskat lite då jag redan från den dag han kom hem använt mig av anteckningarna från Mios valpkurs när jag tränade Aslan. MEN - under valpkursens gång kom Aslan in i könsmognaden. Han kunde mindre och mindre, och sista gången kunde han knappt ens sitt! Han gick från att vara stjärnan i gruppen till att bli en katastrof som inte kom på inkallningsövningarna hur mycket jag än ropade, tjoade, sprang, hoppade runt och larvade mig. Han ville aldrig ville sitta still, gnylade så fort en tik kom i närheten och jag vet inte vad. Vilken skillnad från de första gångerna på kursen då han sket i alla hundar, gjorde allt jag bad honom om och kunde ha honom lös hela träningarna utan att han stack sin väg.

 

I september ställde jag ut Aslan i Skillingaryd på en inoff där han blev BIS4 med lysnade kritik!!!

 

I oktober klipptes han ner, då varken han eller jag (längre) gillar pälsvård särskilt mycket. Dessutom hade selen slitit väldigt mycket på pälsen på ryggen vilket gjorde att han såg rätt tufsig ut. Han skaffade sig en snygg Pacofrisyr, precis som sin bästa kompis Paco nere i Skåne.

Rakapparaten har för övrigt blivit flitigt använd både på ansikte, tassar och kropp. Den är säkert framme två gånger i månaden för att putsa till här och där. Aslans päls växer ca 2 cm i månaden, så det är nödvändigt!

 

 Vi har under året även hunnit med en vandring i Skåne i Juli samt två resor (en i juni och en i juli) till Ramsvik på västkusten med dagsutflykter på klippor, i Hunnebostrand, Smögen och Kungshamn.

 

Ett av de största problemen jag haft med Aslan har varit ensamheten. Han kunde lämnas någon timme i sällskap med en annan hund när han blev äldre, men ensam gick det bara inte, inte ens tio minuter. Jag försökte allt, men inget verkade fungera.

  Han närmade sig 6 månader och kunde fortfarande inte vara ensam mer än tio-femton minuter, jag började bli alltmer bekymrad över hur jag skulle lösa situationen med jobb/hundvakt etc. 

Så kom plötsligt lösningen på problemet som en blixt från klar himmel. En dag märkte vi att Aslan inte brydde sig om att man gick ner i källaren och ut den vägen (vi springer mycket upp och ner i källaren här hemma). När vi insett detta och började gå ut den vägen istället kunde vi plötsligt lämna honom fyra timmar utan problem! Numera går han och lägger sig på sin bädd i hallen så fort vi öppnar källardörren.

 

Könsmognaden har verkligen varit fasansfull, och han är fortfarande inte ur den helt. Han har varit en riktig liten slyngel med tio kilo bomull i öronen de senaste två-tre månaderna, även om det blivit mycket bättre nu. Ena stunden är han helt i sin egen värld och lyssnar inte på ett ord jag säger, för att i andra stunden vara hur underbar, kontaktsökande och go som helst!!! Ena veckan drar han som en idiot i kopplet för att nästa vecka gå som en ängel. Ena stunden vet han knappt vad han heter, för att någon dag senare klara av varenda övning vi gör. Det är en riktig berg-och-dalbana!

 

Aslan har varit hos mig i lite mer än 8 månader nu, och jag kan knappt tänka mig ett liv utan honom, utan hund. Trots att jag stundtals är så trött på honom att jag bara vill binda fast honom vid en lyktstolpe och gå därifrån kan jag inte vara sur på honom någon längre stund, hans slyngelhet är ju bara tillfällig. Vi har växt ihop han och jag, han ger mig så mycket glädje och kärlek och aldrig, aldrig att jag ångrat mitt val!

 

Framöver kommer jag lägga ut ett inlägg med planerna för kommande år, det kommer bli ett riktigt spännande år med (förhoppningsvis) ett flertal större förändringar, och jag ser mycket fram emot att få dela det med er!

 

Jag och Aslan önskar gott nytt år till er alla och vill även säga stort tack för att ni vill följa vår resa här på bloggen!

 /Fanny och Aslan