Mio och Aslan

I helgen har jag och Aslan varit på vår allra första dragtävling! Tvådagarstävlingen Hapimag blev det, en av södra Sveriges två barmarkstävlingar under våren. Det har varit jätteroligt och verkligen gett mersmak! 

Dag 1.
Lördag. Knappt sovit en blund på hela natten pga nervositeten. Är uppe innan tuppen, promenerar hem från lägenheten med Aslan och tar bilen med kickbike och all packning till Hok, några kilometer från Vaggeryd, där tävlingen ägde rum. Först var det vaccinationskontroll, och vid 8.30 var det förarmöte. Redan på fredagen hade jag och mamma åkt till platsen med Aslan och gått banan, så det kändes väldigt tryggt att veta vad som väntade. Jag hittade flera andra från Jönköpings brukshundklubb som jag umgicks med hela helgen. Det kändes tryggt att ha några erfarna personer att umgås med som hade koll! 

Banan var 4,9 km lång, tekniskt lättkörd. Breda skogsvägar med bra underlag (bitvis lite stenigt, men inget som störde). Aslan körde på som en galning, så glad! Han ÄLSKAR verkligen draget! Första biten av banan bestod av plan mark och nerförsbackar. En riktigt brant nerförsbacke följt av en 90-graders högersväng trodde jag skulle bli svår, men Aslan klarade det galant och jag behövde bara bromsa lite i backen.

Vi fortsatte köra på i bra fart, tills det plötsligt gick snett...

Mattes fel såklart :P 

Vägen delade sig, jag tyckte det var självklart att vi skulle framåt, medan Aslan tyckte vi skulle svänga vänster, vilket han också gjorde eftersom jag inte sa att vi skulle just framåt. Så vi kraschade. Jag hann börja bromsa, men flög av kickbiken och fick styret rakt in i vänster knä. Höll mig stående, men fick galet ont och kunde knappt stå på benet först. Men eftersom vi bara var halvvägs och inte kunde bli upphämtade var det bara att bita ihop och köra på. Fick halta mig fram i uppförsbackarna och bara stå och rulla så fort det var plant. 

Först i den allra sista, långa och jättebranta backen (ca 900 meter lång, sista biten fram till mål) blev vi omkörda av ekipaget bakom. Trodde jag aldrig, hade väntat mig att vi skulle bli omkörda halvvägs. 
Vi fick halvt om halvt gå uppför backen, försökte ta några springsteg ibland och försökte sparka ibland. Där och då gjorde adrenalinkicken att jag inte kände det onda. 
Runt tio meter innan mål saktade Aslan in, linan blev slak och gick in i framhjulet och trasslade in sig... Tusan också! Jag försökte få loss trasslet, men det var omöjligt. Tillslut fick jag hjälp av en snäll funktionär, och vi lyckades ta oss i mål, men lintrasslet sinkade oss säkert med 30 sekunder.
Vi gick i mål på 18 minuter och 28 sekunder. 

Väl i mål när vi börjat lugna ner oss kände jag hur ont det gjorde i knät. Det hände inte mer på tävlingsplatsen och jag körde hem runt 12-tiden. Väl hemma när jag lagt mig gjorde knät ÄNNU ondare. Det vek sig så fort jag försökte belasta sig, gjorde jätteont och var helt blåslaget (men inte särskilt svullet). Så fortsatte det hela kvällen, och jag var orolig att jag inte skulle kunna köra alls på söndagen. Pratade med en av klubbkompisarna som är mest aktiv inom draget, och hon berättade att jag skulle bli diskad om jag inte startade på söndagen också. Man måste med andra ord starta båda dagarna för att få ett godkänt resultat. Jag ville absolut inte bli diskad, rotade fram mina knäskydd, tog en ipren och beslutade mig för att jag skulle ta mig runt dag två också, om det så skulle ta hela dagen!!!
Söndag.
Ingen vaccinationskontroll eller förarmöte, så behövde inte vara på plats föränn 10. Blev lite stressigt eftersom jag både kom hemifrån lägenheten sent och sedan startade inte bilen, men vi kom iväg och hann i tid med några minuters mariginal. Vid 10 startade första ekipaget och då stängdes bilvägen (den ingick i banan), så man var tvungen att vara där innan. En nervpers som slutade lyckligt! Knät gjorde fortfarande ont, men kändes lite bättre och med dubbla knäskydd kunde jag halta mig fram.
Idag körde man inte efter nummerlappen, utan efter ställningen. Efter lördagens lopp låg jag tvåa (!!!), så jag fick starta som nummer två i min klass. 
Jag kunde inte hjälpa till och sparka på någonting, utan Aslan fick kämpa på betydligt mer själv än på lördagen. Men oj vad han drog!! SÅ stolt över min bebis!!! Halvvägs var vi ikapp (!!!) ekipaget framför, och låg bara några meter bakom fram till sista backen. Valde att inte köra om eftersom jag visste att de ändå skulle köra om oss i backen eftersom jag inte kunde hjälpa till. 
Vi gick uppför sista backen och gick in i mål. Trots detta kom vi i mål på 19 minuter och 38 sekunder. Jag som trodde att det skulle ta två timmar runt! Aslan var jättetrött. Inte konstigt, han hade ju fått jobba på helt själv utan någon vidare hjälp från mig! Efter vattenintag och stretching fick Aslan läga sig och vila i bilen. 
Därefter kom en lång väntan innan prisutdelning. Jag gick runt och pratade med folk, ibland hade jag med mig Aslan, vi tittade vid starten och vi tittade vid målet. Vi åt mat och fika. 
Till slut var det prisutdelning. Och jag kom tvåa i min klass! Kan inte beskriva med ord hur glad och lycklig jag är att vi trots allt lyckades ta oss runt båda dagarna, och Aslans superprestation båda dagarna! Sådan glädje, sådan styrka, sådan vilja! 
Vårt mål för tävlingen var att ta oss runt och ha roligt, och det lyckades vi verkligen med! Att vi sedan lyckades få en pallplats var bara ett plus i kanten!