Mio och Aslan

Aslan is back!
Fanny och Aslan här!
Det var inte igår jag skrev här. Mycket har hänt i livet, både bra och dåligt, och jag och Aslan har därför inte gjort så mycket det senaste, förutom promenader, mys och lek. I somras tävlade vi i lydnad startklass två gånger, med ca 116 poäng båda gångerna. Dock utan att ha tränat nämvärt, så för vår dåvarande form kändes resultaten helt okej. I juli ställde jag ut Aslan officiellt för första (och antagligen sista) gången i Borås, efter 8-9 månaders sparande av päls. Och det gav utdelning, min fina kille fick excellent och blev fjärde bästa hane i öppenklass!!! 
 
 
Ca en vecka efter utställningen (när Aslan återigen var nerklippt och hade förvandlats till sitt gamla jag igen utseendemässigt) var vi på västkusten där vi hälsade på lillasyster på hennes sommarjobb. Vaknade av ett blodigt tält. Aslan blödde från snorren, kissade blod, var väldigt hängig och ville varken äta eller dricka. Efter konsultation med veterinär bar det av raka vägen hem till veterinär, där Aslan fick sövas för att kunna undersökas pga att han hade ont. Resultatet: prostatit, eller inflammation i prostatan, orsakat av att prostatan är överaktiv och förstorad. Jag gissar att det framkallades av utställningen helgen innan, ett enormt stort fält och massor med löptikar och goda dofter, Aslan var knappt kontaktbar under hela dagen för att han bara skulle nosa. Hur som, det hela slutade med kemisk kastration (för att prostatan ska få vila), som håller i 6 månader, och där är vi i nuläget. Då kastrationsmedlet räknas som doping får Aslan inte tävla på 6 månader, så tidigast i februari 2018 är vi ute på banorna igen. Det gör ingenting, för nu har vi chans att träna ordentligt innan vi går ut på en tävlingsplan igen. 
 
Den kemiska kastrationen bestod av 7 tabletter (en om dagen i sju dagar) som Aslan skulle äta. Jätteläskiga och skulle behandlas med största försiktighet med handskar och grejer, för om man som tjej får ämnet i sig/på sig finns risk att fertiliteten påverkas, det vill säga att man kan få svårt att få barn. Men använde man handskar och virade in tabletten i en bit skinka var det lätt att få Aslan att äta upp dem! Biverkningslistan var betydligt mindre och mindre allvarliga saker jämfört med sprutan som de flesta kanske känner till. Jag hade ju hoppats att Aslan skulle få lite grann av de flesta av biverkningarna (som jag inte såg som särskilt allvarliga), såsom att hunden kan bli lite lugnare, gosigare, få ökad aptit och ökad viktuppgång (hade varit bra så han kunde lägga på sig lite), men icke sa nicke. Förutom ökad gosighet är han helt sig själv. Vilket jag självklart inte är ledsen över, jag älskar ju Aslan precis som han är! 

Förra året hoppade jag av lärarutbildningen, jobbade som lärare i fritidshem/F-klass under hösten och sedan lagerjobb på våren. Sedan augusti i år läser jag till sjuksköterska på Jönköping University, och det känns verkligen som att jag hamnat helt rätt och studierna är såååå roliga! Har hittat massor med vänner, trivs med ämnena vi har, och allt är bara... perfekt! Känns som att jag äntligen börjar hitta rätt i livet! Med andra ord är Aslan återigen en stundenthund i (minst) tre år framöver!
En bild från januari 2017
På återseende 
/Fanny och Aslan