Mio och Aslan - Hur allt började

Första bilden jag såg på fodertiken Holly, från deras hemsida. Hittade kennel Watercoat i juli 2013 då de precis haft en valpkull, gudomligt söta valpar allihop! Första mailkontakten ägde rum först i augusti då jag fick veta att de väntade skulle ha valpar våren 2014. Några telefonsamtal senare beslutades det att vi skulle åka och hälsa på, så i oktober på höstlovet bar det av till Frillesås. Allt kändes jättebra och nu började en lång väntan.

I januari fick jag veta att Holly hade parats med Morris, en annan hane än vad som först varit planerat. Jag kan inte säga att jag blev direkt ledsen över detta, då samma hane och Hollys syster varit föräldrar till förra kullen hos kenneln, den som gjort att jag hittade kenneln från första början!

pappa Morris

Så i början av februari kom det - beskedet om att Holly var dräktig! Lyckan var total, men jag vågade ändå inte hoppas på någonting, framförallt visste jag inte ens om det skulle bli en hanvalp till mig. Det kanske bara skulle födas tikar eftersom de högre makterna ville jävlas med mig... Angående färg har jag velat fram och tillbaka från brun, svart och tillbaka till brun igen. Helst ville jag ha en brun även om svart också skulle gå bra. Nu hade jag även kommit på namnet - min kille skulle heta Aslan, efter lejonet i Narnia (passar ju så bra med tanke på att de nästan ser ut som lejon i sin portisklippning).

Slutet av februari närmade sig, men det kändes som att tiden gick baklänges. "Jag är 18 år och fyra månader gammal varav jag längtat efter den där förbaskade hunden i säkert fjorton av åren, ändå känns Aslan längre bort nu än han gjorde när jag var tio år gammal", som jag så fint skrev i min dagbok den 23 april.

Nu hade jag i alla fall en bild att titta på som kunde stilla min längtan (vem försöker jag lura egentligen? Vi vet allihop att längtan bara blev ännu starkare nu när jag kunde se att något fanns där inne i magen).

Så kommer vi in i mars månad.

1 mars dagboksutdrag: "Känns som att jag uppdaterar inkorgen på min mail var tionde minut om inte oftare. Var åttonde minut tittar jag till facebook för att se om något meddelande kommit där. Brukar inte ha på mig mobilen ofta, men nu släpper jag den inte ur sikte ifall jag skulle få något viktigt sms eller samtal." Nervös? Jag? Pfft, hur kan du tro det...

2 mars. Fick veta att Holly nu flyttat hem till Anne och Anders. Eftersom hon redan tidigare varit rund om magen frågade jag om de vågade gissa på hur många valpar det skulle bli. Runt 7-8 även om det inte finns några garantier blev svaret. Ovissheten kändes hemsk, men samtidigt fann jag en tröst i att de ändå trodde det skulle bli så många. Någon av dem borde ju ändå bli en hanvalp till mig.

På kvällen bad jag till Gud att i alla fall låta det födas i alla fall en hanvalp hemma hos kennel Watercoat i Göteborg. Eller kanske två... eller tre... eller åtta.. Helst bruna... men svart fungerar också... men de ska vara bruna, glöm inte det. Låt det födas massor med bruna hanvalpar hos kennel Watercoat!!! Någonstans inombords vågade jag ändå inte hoppas någonting. Innan jag somnade ställde jag in mig på att det bara skulle födas någon enstaka hane, och denne hane skulle inte vara brun, sådan tur skulle jag ju inte få ha. Om ena föräldern är svart är det inte så stor chans att det blir många bruna valpar, även om det teoretiskt sett borde bli 50/50 bruna och svarta om den svarta föräldern är heterozygot svart.

4 mars.

Skolan. Svenskalektionen. Ett mail. En bild. Lyckorus. Vaddå fokusera på lektionen?

Valparna föddes några dagar tidigare än väntat, den 3 mars närmare bestämt. Därför var jag helt oförberedd när jag såg ämnet på mailet som låg oöppnat i inkorgen. "Valpar!"

9 valpar blev det, VARAV 7 HANAR... 5 BRUNA!!! FEM BRUNA HANAR!!!!! Vad är sannolikheten för det??? Någon däruppe måste verkligen gilla mig!

Så kom efter några dagar de första bilderna på valparna.

Än så länge såg man knappt skillnad på dem, och även om jag visste att en av hanarna antagligen skulle bli min irriterade det lite att inte kunna säga vilken, att inte kunna peka på bilderna och säga "där, där är min Aslan". Med Mio kunde vi ju se på alla bilder vem som var han, en ovan upplevelse att inte kunna göra det nu med A.

Valparna blev större. Nu kunde man se skillnad på dem. Mina favoriter var

Watercoat Just For Fun

och

Watercoat Jump For Joy.

Så kom onsdagen den 2 april, den stora dagen då vi äntligen skulle åka och hälsa på de nu fyra veckor gamla valparna! Skulle kunne skriva hur mycket som helst om denna dag, men det får jag ta en annan gång. Efter att ha träffat valparna och gosat med dem en stund kände jag alltmer att jag hade fått en favorit över de andra - Jump For Joy. Vi klickade han och jag, det kändes rätt från första början. Så blev det bestämt - det var Watercoat Jump For Joy som skulle bli min, och han fick ta på sig sitt allra första halsband som jag köpt några dagar tidigare! Några dagar senare betalade jag in handpenningen för honom. Den flera år långa väntan började sakta men säkert gå mot sitt slut!!!

stolt matte!

Watercoat Jump For Joy "Aslan" ca 4 veckor gammal och redan väldigt fotogenisk!

To be continued....

/Fanny