Mio och Aslan

Vi var ute och gick på bondberget igen häromdagen och tänkte kolla efter svamp. Har gått rundan tidigare, så bestämde mig för att gå en annan stig upp på berget för att sedan gå vanliga rundan baklänges. Lyckades dock slarva bort mig någonstans på vägen så promenaden blev lite längre än planerat, först efter 2.5h var vi hemma igen.

På ett ställe fick jag näst intill en hjärtinfarkt - ännu en ormincident (vad är det med ormar och att dra sig till oss egentligen??) ! Tur för mig var dagens exemplar av Ringlande Fasan död.

Vi gick på en grusväg mitt emellan två fält, ett helt omotiverat ställe att hitta en orm på då jag tyckte miljön inte alls stämde med var man brukar se ormar. Jag hade nästan gått förbi den själv när jag fick syn på den. Liten, sicksackad på kroppen, smälte in alldeles utomordentligt mot gruset på marken. Blev fullkomligt livrädd, fram tills jag såg det stora såret på kroppen. Lättnaden var i alla fall en liten tröst, men jag var arg på mig själv för att jag varit så oansvarig och låtit hundarna gå först trots att vi tidigare sett ormar på grusvägarna i området. Resten av promenaden där jag trodde det kunde finnas orm fick de gå i kort koppel medan jag spanade efter orm långt fram på vägen. Usch och fy!

Promenaden för övrigt var superfin! Hundarna fick springa och leka lite i skogen. Vi hittade inte en enda svamp, men det gjorde inte mig så mycket. De är roliga att plocka, men skulle inte haft orken att rensa dem ;)
 Väl hemma somnade hundarna och sov resten av kvällen.