Mio och Aslan

Aslan har inte skrivt något här sedan oktober (tiden går fort!).

 

Aslan skadade en tass i december. Han var ute i trädgården hos mormor och morfar och körde portisrace. Kom in och var som vanligt. När vi skulle gå hem hoppade han på tre ben och vägrade stödja på vänster bak. Vi åkte in till veterinären, men de såg inget uppenbart fel förutom att han vägrade belasta benet, och vi fick åka hem igen. Dagen därpå ville han fortfarande inte gå på tassen. Ena tån hade svullnat och det hade bildats en blodblåsa som inte synts dagen innan. Åkte in till veterinär igen. Lång historia kort fick han ett sår precis intill klokapseln som blev inflammerat och huden runt klon släppte. Det slutade med att vi fick operera bort klon ca en vecka efter att han skadade sig.

När klon ändå opererades bort valde jag att kastrera Aslan. Extremt tråkigt då jag hoppats att han skulle gå i avel och det fanns en del idéer/planer. Bra höfter, bra MH, utställd med excellent, RLD N och RLD F, meriterad i drag, genomsnäll i hantering - det fanns mycket som talade till hans fördel. Ändå blev det kastrering. Ni som varit med ett tag vet att Aslan varit sjuk. Två gånger har han haft prostatit (inflammation i prostatan, som dessutom varit förstorad), första gången 2015 och andra gången juli 2017. Andra gången det skedde gjordes även ett ultraljud som visade på flera cystor på prostatan. Inget ärftligt, men eftersom han haft det två gånger fanns risken att det skulle komma tillbaka igen, och att ha cystor på prostatan är såklart inte bra.

 

Jag kände att nej, Aslan har blivit så dålig båda gångerna han haft prostatit så nu fick det vara nog. Han hade haft nog med problem med prostatan, och risken för att det skulle återkomma begränsades kraftigt med en kastration. Så när klon opererades bort och han ändå skulle sövas fick han kastreras också.

 

Man kunde ha önskat att det skulle vara slut med oturen här, men detta var tyvärr bara början. Aslan fick kraftig antibiotika när klon togs bort pga inflammationen i området, och antibiotikan orsakade en kraftig öroninflammation vilket han aldrig haft tidigare. Han skrek så fort man nuddade hans öron och tratten var ett helvete. Försökte med en mjuk uppblåsbar krage vilket gjorde öronen bättre, men den nådde han runt och slicka på sina andra sår, så vi fick återgå till kragen efter någon dag. 

Öronen gav med sig, och såret från kastrationen läkte ihop. Nu var det bara klon som skulle växa ut i sakta mak. Då upptäcktes antibiotikaresistenta bakterier i ett nytt sår på tassens undersida, mellan trampdynorna. Vi tvättade, smörjde med salvor flera gånger om dagen, men såret växte sig allt större. Det var inte ett öppet sår med blod, utan som en blekrosa grop med lite gult gegg i som bara växte sig större och större, som en krater som åt sig allt djupare in i hans tass.

 

Tvätt, smörja och olika sorters antibiotika gav ingen effekt, såret blev större och började sprida sig. Jag började bli riktigt orolig - vad skulle jag göra om ingenting hjälpte? Aslan var ju inte ens fyllda fyra år. Livet som det var nu - med enbart kortkorta koppelpromenader runt kvarteret, varken kunna träffa andra hundar, barn eller äldre pga smittorisken.... Vad var det egentligen för liv om det skulle fortsätta såhär? Skulle Aslan - springarkungen - behöva bli en trebent hund (för man kan ju inte gå runt med en tass med antibiotikaresistenta bakterier som inte går att bota)? Tänk om bakterierna skulle lyckas ta sig igenom huden i det djupa såret och sprida sig i kroppen? Tänk om Aslan inte skulle klara sig? Jag var helt förkrossad. Aslan - mitt ljus, mitt barn, min bästa vän, mitt allt.

 

Efter många långa besök hos veterinären var alla idéer slut - inget hjälpte. MEN - det fanns en sista utväg att testa, en ovanlig bredspektrumantibiotika som bara används i absoluta nödfall, och endast nödfall. Vi bestämde oss för att ge det en chans.

Efter en väldigt lång kur (nästan dubbelt så lång mot vad som först var planerat) och tvättande av såret flera gånger om dagen segrade vi tillslut över de antibiotikaresistenta bakterierna. Såret började äntligen läka!

 

Undertiden började trampdynorna på den "sjuka" tassen att lossna. Trots att vi hade smörjt regelbundet hade något hänt (troligen hade de torkat ihop så mycket då han gått med sko på tassen i flera månader), och trampdynorna började bokstavligen trilla av. När den stora trampdynan släppte blev ett stort, öppet sår kvar.

 

Från att Aslan kastrerades tills kastrationssåret var läkt tog det ca 10-12 dagar.

Från att Aslan skadade klon tills klon var helt utväxt tog det nästan 4 månader.
Från att de antibiotikaresistenta bakterierna upptäcktes tills det största såret var läkt tog det ca 3 månader.
Från att trampdynorna började trilla av tills de var utväxta igen tog det ca 1,5 månad.

 

Mitten av december till slutet av mars har varit ett rent helvete med operationer, sårtvättar, antibiotika, resistenta bakterier, bandageomläggningar, restriktioner, smittorisk, korta koppelpromenader, ingen lek.... Ni som vet lite om Aslan vet att han är en fartig kille som ÄLSKAR att springa, hoppa, leka och skutta. Ni kan tänka er vilken pissig vinter/vår han haft som enbart fått gå små koppelpromenader 10 minuter per gång i FYRA MÅNADER.

Aslan förtjänar alla guldstjärnor i världen. Trots att han haft ont så länge har han varit världens snällaste och tålmodigt låtit sig bli hanterad (förutom hos veterinären där han varit väldigt uppstressad varje gång). Trots fyra månaders påtvingad vila har han hållit humöret uppe och inte gått bananas inomhus. Aslan är helt enkelt världens bästa hund <3 

Nästa gång ska jag berätta mer om hur kastreringen har påverkat Aslan. Tills dess får ni ha det bäst i det överlag fina vädret! 
/Fanny och superhunden Aslan